Valresultatet – en väckarklocka för klasskamp

Postat 19 september, 2014http://vansterparlan.v-blog.se/ and www.the.communists.net

Valet är klart och vi har väl bara att konstatera att resultatet är bedrövligt, trots att Alliansen är borta. Valresultatet är bedrövligt för Vänsterpartiet som bara fick en tiondel mer än i det förra valet 2010, trots opinionssiffror i höstas som visade på en tendens till en framgång på åtminstone två hela procent. Socialdemokraterna lyckades inte med sin målsättning att nå över 35% och står idag långt ifrån sina ”fornstora dagar”. F! rösterna blev bortkastade, rätt ner i papperskorgen i riksdagsvalet, och med enbart några tiotal mandat i kommuner och landsting. Sverigedemokraternas framgång är en chock för alla progressiva människor och i Skåne är det rena skräckupplevelsen för alla nysvenskar. Den parlamentariska situationen är därmed mer reaktionär än på länge, trots regeringsbyte.

Måndagen efter valet går Lövfen på en halvtimme ut och avvisar Vänsterpartiet som en del i en rödgrön regering, dvs utan några som hest förhandlingar. Argumentet heter att det sker mot bakrund av det parlamentariska läget. En sk. utsträck hand skall istället riktas mot de borgerliga mittenpartierna. Men det är inte hela sanningen, Socialdemokratin flörtade redan innan valet med att de ville verka för blocköverskridande lösningar, men gav samtidigt inget besked i regeringsfrågan. Det är faktiskt ett halvt klassförräderi redan innan valutgången!

Man kan lätt ropa högt nu, i ilska över sveket; skamligt mot svenska folket av Socialdemokraterna att inte söka samarbete med Vänsterpartiet, svenska folket som vill ha en värdig sjukförsäkring, vettig a-kassa, bort med fas3, trygga pensioner och få ett slut på privatiseringarna. Men det är även de Socialdemokratiska väljarnas illusion som fortfarande levde på sista hoppet i denna valrörelse. Valresultatet visar att Socialdemokraterna fortfarande uppfattats som ett parti som ställer upp kampen för rättvisa på dagordningen, om än med en snigels rörelsehastighet. Detta valets efterspel avslöjar att det inte varit annat än en bluff, och det tydligare än någonsin.

Med Socialdemokraternas besked i regeringsfrågan så lär vi nu få enbart fyra års förvaltning av en åtta årig borgerlig poltik. Inget kommer att förändras utan status que kommer att råda. Ojämlikheten och orättvisorna fortsätter. Risken är att därmed stor att Socialdemokraterna nu sviker alla långtidsjuka, de arbetslösa, alla ungdomar utan bostad och alla som sliter ut sig i den gemensamma sektorn på grund av de ökande privatiseringarna och försämringarna.

Besvikelsen är nu stor i arbetarrörelsen, många är de väljare som trots allt trott på en röd-grön regering med en progressiv inriktning, dvs bestående av S, V och Mp. Valanalyserna duggar tätt men svarar sällan på frågan varför det gick så här. Försvararna för Lövfens handlande bortser helt från Socialdemokratins ansvar innan valet och i valrörelsen, med sitt besked av ett ickebesked i regeringsfrågan. Många Vänsterpartister, främst i ledande ställning vägrar också att titta sig i backspegeln för vad som gjordes fel från det egna partiet i valet. Man är enbart upprörd över att inte ha fått komma in i stugvärmen och att köttgrytorna står tomma.

Men för att tråckla lite i det parlamentariska läget ut efter någon form av logik. Vad vi uppenbart vet är följande. De borgerliga mittenpartierna vill inte sammarbeta med Socialdemokraterna. Det beskedet har de gett redan innan valet. Vad vi också vet är att dessa mittenpartier faktiskt i många frågor står för en mer arbetar-fientlig politik än Moderaterna gör. Det visste vi också långt innan valdagen.

Socialdemokraternas har hycklat från början och Vänsterpartiet hycklar därtill nu också, när partiets ledning säger att man kan tänka sig att göra upp i enskilda frågor med mittenpartierna C och FP. Det kommer aldrig att ske, eller så säljer vänsterns samtidigt sin egen själ. Ett sådant parlamentariskt schaktande kommer summa summarum inte förändra samhället till det bättre många millimeter, det lär enbart bli ett nollsumme-spel för de undre klassernas del. Så länge arbetslöshet råder är det kapitalet som enväldigt fortsätter att sätta agendans för arbetarklassens framtida villkor och de har all trumf på hand redan från start, efter åtta års Alliansstyre.

Så vad varje sunt tänkande vänster-människa inte kan komma ifrån är att vi har fått en Socialdemokrati som uppenbart är helt vilse med vad de vill eller enbart är makt-kåta för makten för dess egen skull. Förvaltande av den kapitalistiska ordningen går nu totalt före den reformanda som Socialdemokratin traditionellt stått för. Man är enbart intresserad av att inte skrämma upp finansmarknaden och riskkapitalisterna inom välfärden, resten tycker man visst det får gå lite hur det vill med.

Vad vi också lätt kan konstatera är att Socialdemokraterna inte lärt sig ett skit av historien, inte insett att när de reaktionära krafterna (läs fascisterna) växter sig starka, så är det en enad arbetarrörelse och kamp för rättvisa och solidaritet, som avgör, inte flört med borgerligheten.

Men vad är alternativet till denna mittenregering, frågar sig säkert en och annan person som försöker vara pragmatisk. De argumentet faller dock rätt tidigt på eget grepp. Ett S+Mp styre är svagare än en S+Mp+V regering, i alla fall om man är ärlig med sitt uppsåt att återställa socialförsäkringarna för sjuka och arbetslösa och se till att få till stånd en för löntagarna vettig arbetsrättslig lagstiftning samt anställa fler människor i offentlig sektor, dvs råda bot på arbetslösheten. Frågor som även är de avgörande för om fackföreningsrörelsen åter skall kunna få fler medlemmar, råg i ryggen och kunna stå upp mot arbetsköparnas maktdominans på arbetsmarknaden. Frågor som även är helt avgörande för om Sverigedemokraterna skall kunna motas tillbaks från sitt spelrum med racistiska förtecken.

För varje sunt tänkande aktiv människa på vänsterkanten, må hen vara S eller V anhängare, F! sympatisör eller i någon av de autonoma grupperna, står det klart att Sverigedemokraternas framgång är grundbulten till både den parlamentariska soppan vi fått som till den stora fara inför framtiden som hela arbetarrörelsen står inför. De är plogbilen för ren fascism som det måste sättas stopp för! Vi förstår också rätt tydligt vad deras framgång beror på, att den beror på de ökande klassklyftorna, nedskärningar av välfärden, försämringarna av arbetsrätten, den höga arbetslösheten, de försämrade försäkringarna för sjuka och arbetslösa. Det är alltid i denna skitiga jordmånen av ökad otrygghet för vanliga arbetare som rasismen kan gro. Det är därför dessa villkor först och främst måste förändras för att tvätta bort dessa svarta löss från den politiska kartan.

Det är ganska uppenbart att det parlamentariska läget är en total katastrof för arbetarklassen i det här landet nu. Den kan helt enkelt inte bestå. Fyra år till med det läget vi nu har kommer bara att försämra våra villkor än mer. Skolan kommer att vara lika segregerad och bostadsbristen förvärras. Löner kommer att dumpas och de osäkra anställningarna kommer att bara bli fler. De sk. miljonprogrammen, dvs alla slitna förorter, kommer att fortsätta att förfalla. Den nya underklassen i de fattiga i förorterna som inte ser någon framtid, kommer att ytterligas odla sitt förakt för detta samhälle, som totalt skiter i dem. En grogrund för kriminalitet som den enda försörjningen för dem, som i sin tur ytterligas odlar rasism och fascism.

Vad en vettig arbetarregering borde göra i detta läge är att stenhårt utmana Sverigedemokraterna att bekänna färg som det arbetarfientliga parti det är. En radikal budget med omfattande återställning av sociala skyddsnät och nya jobb i offentlig sektor och med ett nytt skattesystem som beskattar de rika, som beskattar kapitalspekulation och vinster i storföretag hårt, måste läggas. En massiv satsning på sjukvården, på ny energiteknik och på bostadsbyggande måste till. Det är minimum för en sådan budget. En budget som så klart inte kommer att gå igenom, så som valets utgång blev.

Därför finns det ingen annan väg än ett nyval. Många är inför det rädda för att SD skall gå fram än mer. Jag delar den oron, men när fascismen växer sig stark finns det således bara en sak att egentligen göra för att slå tillbaka dem. Man måste föra en extremt hård och konsekvent klasspolitik från arbetarrörelsen sida där skillnaderna mellan höger och vänster blir kännbara och tydliga i hela samhället. Helt enkelt där klass-motsättningarna kommer i tydlig dager, så poltik blir det dagliga samtalsämnet i varje arbetsplats fikarum och i varje skolkorridor.

Parallellt med et nyval måste det ske en mobilisering underifrån där fackföreningarna sätter företag i blockerad och strejkar mot orättfärdiga villkor, främst anställnings och lönevillkor för invandrad och utländsk arbetskraft. Man bör exemplevis gå ut och kolla lastbilstransporter och erbjuda arbetare medlemskap i våra fackföreningar och om dess arbetsgivare inte går med på det, vägra att ta emot dessa företags varor på andra företag. Pressa alla företag att om inte lönerna och anställningsvillkor är likvärdiga, så är företagen inte välkomna! Man måste även aktivt börja organisera papperslösa arbetare.

I kommunala församlingar måste arbetarklassens partier ställa krav på höjda socialbidrag och kamp för offentliga jobb till alla istället för balans och överskott i budgetar. Dela på jobben, inför 6 timmars arbetsdag, inte bara på mesiga försök utan permanent och omedelbart!

Vill vi ha en värdig sjukförsäkring, vettig a-kassa, bort med fas3, trygga pensioner och sätta stopp för privatiseringarna, måste vi också lyfta dessa frågor som centrala i valet och förklara för folket att om vi inte förbättrar dessa villkor för oss, kommer er lönebildning och villkor på arbetsplatserna att pressas tillbaka än mer!

Om man avslutningsvis då skall rikta lite konkret kritik mot Vänsterpartiet i valet så är det helt klart som så att man förlorat på sin enfrågeprofil kring att få bort vinster i välfärden och på sin bristande radikalitet, som gjorde att F! fick många vänsterväljare. 90% av de som röstade på Feministiskt initiativ definierar sig som vänster, enligt en undersökning. F! drev hårt en delad föräldrar-försäkring och 6 timmars arbetsdag i valet samt stod för en mer militant anti-rasism på gator och torg. Vänsterpartiet tappade där sitt röststöd från den bredare utom-parlamentariska vänstern (autonoma, anarkister, trotskistiska grupper) när ungdomsförbundet (men även partiet i vissa fall) uteslöt många mer militanta anti-rasister, och många av dem la säkert istället sin röst på F!.

Det finns mycket at säga om F!, en rad tokigheter står det uppenbart i deras partiprogram, deras klasslösa inställning lyser igenom, men de har i många dagsaktuella frågor kunnat lyfta upp den ilska och frustration som många känner, inte minst kring frågan om rasismen och de friande våldtäkts-domar som skett, vilket fått många unga tjejer att inte kunna känna nått annat än totat hat mot maktens män. Den mer fria organisationskulturen har säkert också spelat in här, med debattörer som vågar vara väldigt tuffa i debatterna i allt ifrån kritik av polisens agerande mot antirasister till kritik mot media-elitens patriarkala attityder, något som nästan totat saknas ifrån Vänsterpartiets ledande personligheter (läs byråkrater).

Vänsterpartiets borde driva en rad av dessa sk. feministiskt frågor hårdare och hållit sig med en marxistisk analys av polisens agerande vid motdemonstrationer mot fascisterna. Man borde gått ut och fördömt hela domstolsväsendet för att vara rent kvinnofientliga, att domstolsväsendet måste bytas ut och väljas direkt-demokratiskt. På liknande vis borde polisen kritiseras hårt för sitt demokratiska underskott, för sin roll att skydda fascisterna, de borde helt enkelt kritiseras för sin roll att vara statens repression mot oss (kapitalets främsta beskyddare), när detta ändå lyser igenom för den dagliga politiska aktivisten. Istället har Vänsterpartiets ledning sysslat med att ta avstånd från allt våld, med en mycket intellektuellt lågt stående argumentation, där ordet självförsvar helt verkar saknas i partiledningens vokabulär.

Hade man hållit sig med en mer konsekvent anti-rasism och lyft kampen för arbetarkvinnors villkor tydligare, hade man på ett relevant vis och med ”ryggen fri” kunnat hävdat att en röst på F! är en bortkastad röst i valet. Man hade även då kunnat bemöta en del av det småborgerliga flum som F! håller sig med. Man borde också kontrat med att lyfta upp arbetarkvinnor som förstanamn på alla valets listor.

Men Vänsterpartiets mittenanpassning har nog också den effekten att den aldrig svarar på en rad frågor som faktiskt rör sig i huvudet på folk. Folk är inte så dumma som man tror. Exempelvis tycker de flesta att bankerna inte borde få låna ut pengar de inte har och därtill tjäna pengar genom ränta på det. Så kallat vanlig folk tycker inte i heller att storföretag skall få bedriva utpressning mot landet med att flytta sina företag om de inte får som de vill, dvs att deras vinster inte beskattas mer och miljökraven förblir snälla för dem. Man är mot den vänskapskorruption som råder mellan den borgerliga politiska makten och näringslivet, vilket partiet kunde lyft i valrörelsen, mot bakrund av de personliga band som tydligt visat sig, främst i den privatiserade välfärdssektorn. Partiet kunde därför utan att skämmas och utan at förlora väljare ställt kraven i valrörelsen på förstatligande av de största bankerna och av alla privata företag som tjänat pengar på välfärden.

Om det inte går att föra en poltik för rättvisa och solidaritet då är enda alternativet nyval – inte samarbete med de borgerliga! Om det inte går att använda makten för någon vettig poltik för att fascisterna i SD blockerar arbetarrörelsen från den i riksdagen, då är enda alternativet nyval, på ett än mer radikalt program som avslöjar dem som de reaktionärer de är! Om det inte går att föra en sådan poltik för rättvisa och solidaritet utan att kapitalet bedriver utpressning mot oss, då är enda alternativet fortsatt kamp för en socialistisk samhällsomvandling och för en verkligt demokratisk ekonomisk och social arbetarmakt. Sist men inte minst, utan klasskamp underifrån lär vi inte röra oss en tum i parlamentarisk representation. Det är den självklara slutsatsen av denna valrörelse och dess efterspel hittills.